Vecka 16
Vi är nu alltså i vecka 16. Helt galet! Jag förstår inte riktigt vart tiden har tagit vägen. Småtting är nu ca 16 cm.
I slutet på vecka 13 så var jag på ett kubtest. Det innebär att man lämnar ett vanligt blodprov och gör ett ultraljud för att se avvikelser och räkna ut risker med sjukdomar mm.
Vissa tycker nog att det är konstigt att göra ett sådant test men vi tycker att det är skönt att veta. Oavsett resultat så är det ju bra att veta och i värsta fall hinna förbereda sig.
Lyckligtvis så visade det sig att vi har lägsta risksiffrorna och Småttings ryggrad och nackkotor såg fina ut. Det var verkligen en lättnad att få det beskedet.
Min man kunde inte vara ledig den dagen då det var dags för kubtestet. Jag tänkte att det inte gjorde så mycket eftersom det bara skulle letas fel. Jag visste inte att jag skulle få se och uppleva det vackraste och häftigaste hittills i mitt liv. När barnmorskan startade ultraljudet och jag fick se Småtting så trodde jag knappt mina ögon. En liten människa. Där. I min mage. Jag grät och skrattade samtidigt och visste inte riktigt vart jag skulle göra av alla känslor.
Den stackars barnmorskan fick börja om några gånger eftersom jag inte kunde vara still med magen.
I nästan 20 minuter fick jag ligga där och titta på Småtting. Barnmorskan förklarade allt så noga, visade vad hon kollade på och förstorade upp bilden ibland så att man verkligen såg allt. Vid ett tillfälle så räckte Småtting ut sin lilla tunga och det var full fart på armar och ben. Det var så fascinerande.
Allt fanns där och då var Småtting bara 8 cm.
Jag kan tänka mig att det måste vara svårt att vara blivande pappa. Som blivande mamma är man ju verkligen mitt i alltihop hela tiden. Minsta lilla sak påverkar ju min kropp. Visst blir min man också påverkad av vad som händer med mig (både på gott och ont), men det blir ju inte riktigt samma sak. Därför tycker jag att ultraljudet är så viktigt och ser fram emot det så mycket för hans skull.
Träningen fortsätter som planerat fortfarande, jag mår toppen och känner mig stark. Just nu har jag två styrkepass, ett cykelpass, ett löppass och om jag vill, två simpass i veckan. Jag är riktigt nöjd att jag kan springa fortfarande. Om allt funkar och känns bra så kommer jag att springa Växjöloppet den 1 maj. Men än så länge är det ett tag kvar tills dess. Det stora målet är bokat och betalt redan och jag hoppas verkligen att det kommer fungera. Mer om det i nästa inlägg.
Bjuder avslutningsvis på en bild med skillnaden mellan vecka 13 och vecka 15.
